Lixis upp & ner

Usch...jag är lite väldigt trött på mej själv just nu...
Vill sticka hål på bubblan jag befinner mej i....Frisk luft...
Hur tar man sig ut?


"jag undrar om någon ser....att clownen inte alltid ler...."

MEN...hoppet är det sista som överger människan...och hoppas och tro är jag trotts allt ganska bra på...
Ljuset finns någonstanns där framme...:-)

Förändringarnas vindar måste blåsa...och ta mej med...thats it!

Nura går vi över till något annat...något piggare och roligare...den dagen jag va över på andra sidan...(morbidhumor)

Dagen före avfärd drömmer jag en dröm.
Ensvart katt ligger under en grushög...med bara huvudet framme...en randig katt vinglar runt med massa sladdar runt sig.
Denna kändes så stark så jag berättade den för mamma,då jag var helt övertygd om att det skulle hända en av mina vänner Petra något.(som hade svartfärgathår)

Det va alltså den 9/8 1992 och vi var på väg mot Hultan och en härlig helg med lera,party och nice musik.
Vi hade precis varit in i Norrköping ,ätit lite mat och fyllt på drickat inför helgen och börjat inmundiga dessa medans Kaj styrde bilen i 120 km/h mot dom smålänskaskogarna,när hans syster som satt bredvid fick en icke så klok ide att ta tag i ratten.
Kaj tappade kontrollen över bilden och vi for över en reflexstolpe och tillbaka upp på vägen igen,jag hann att tänka...-Puuuh....det gick bra!
MEN det gjorde det ju inte...men det är det sista jag minns...för efter detta far bilen upp någon meter i luften och snrrar runt och jag och Johanna som sitter i baksätet flyger ur bilen...
Johanna hamnar en bit i från bilen...och orkar resa sig upp,yrar tydligen runt  i sin rödrandigatröja...med högtalarsladdar hängandes runt sig...

Själv har jag med min helsvartaklädsel fått hela bilen som ligger på taket över mej,mina ögon har vänt sig ut och in och jag andas inte längre ordentligt.
Vi var 2 bilar som åkte tillsammans...och bil nr 2 åkte efter oss och såg allt.
I bil nummer 2 fanns en kille som jag knappt kände som var väldigt speciell,denna får panik och skriker tydligen i högan sky att det LIGGER ETT LIK här...!
Kaj som körde bilen klarade sig i det närmaste oskadd och får såklart också panik och skriker till alla att hjälpa honom att lyfta bort bilen...för ingen SKA DÖ när han har kört...

Det första jag sedan minns är syrgasen i näsan och när madrassen drar ihop sig runt mej för att fixera nake och så...
Nästa minne är att jag ligger i ambulansen och vickar på mina tår och sjunger...för jag ska inte dö....och jag ska inte bli förlamad...

Men trotts att jag va så när att dö...så var inte mina skador så allvarliga i den meningen..

Spricka bröstbenet(vilket jag inte ens önskar min värsta ovän)

Några senor av i handen.

Splitterskador i ryggen.

Skärsår på ben.

"Skalperad" på ena sidan huvudet.

Hjärnskakning.

Och tillbringade bara ca en vecka på¨sjukhuset.

NU mina vänner...va det ju egentligen inte det jag skulle berätta...men men...det kan ju va bra med en story bakom det jag tänkt på....

Det är ju så här...att jag va förmodligen sekunder från att dö just där och då i Valdermasvik ...men räddades av att bilen kom av mej i rätt ögonblick.

När detta hände så hade ju jag en näradödenupplevelse som var så otroligt stark....
Ibland känner jag mej dum att berätta detta,för andra som jag tidigare hört och läst om pratar mest om blommor...sväva ovanför sig själv osv...det som liknar är ljuset...i slutet av en tunnel...
Det jag såg var ju en bondgård...med en massa människor som stod där framför den..både kvinnor och män,barn...det strömmade kärlek och värme i från dom och jag ville verkligen dit...jag har aldrig kännt något så starkt...
Jag kom aldrig så nära så att jag kunde se om människorna va några av dom nära och kära som har passerat över men jag vill gärna tro det...

Jag har sökt på nätet för att hitta något liknande...men har inte funnit något...

Men vet ni vad....jag tror på detta...och jag är övertygad om att vi kommer att mötas igen på andra sidan...

För mej så har faktiskt detta varit något positivt...jag har alltid varit livrädd för döden...hade ofta svåra dödsångest attacker som barn...men i och med detta så finns det faktiskt något som tröstar mig...och jag är inte längre lika rädd...

Vad tror ni...tror ni på något efter detta livet ?

Jaja...slut tjatat om detta...har bara tänkt på den där näradöden grejen lite nu sedan jag skrev att jag trodde att jag skulle dö innan 25...:-)

Nu mina vänner...lämnar vi detta och jag och M ska förbereda för lite kräftor....:-)